Sidi Ifni

Sidi Ifni var spanskt fram till 1969, och det syns fortfarande — blå och vita art déco-byggnader på en höjd ovanför havet, som sakta vittrar i salt luft. Surfen är ett andrahandsskäl att komma, men den finns.

Stranden nedanför staden fångar jämn atlantdyning, och kusten åt båda hållen har fler spots för den som har transport. Den är exponerad och ofta blåsig, och dimma är vanligt på morgnarna.

Det verkliga dragplåstret är staden: ett spanskt kolonialt rutnät, ett förfallet flygfält, ett arkadtorg, och en atmosfär som inte finns någon annanstans på den här kusten.

I praktiken behöver du transport. Stadens strand går att gå till, men de bättre vågorna ligger utspridda längs kusten norrut mot Mirleft och Legzira, och någon surflägerbuss-kultur som kör dig mellan dem finns inte här. Räkna med vind de flesta eftermiddagar och med låga moln som kan ligga kvar över staden till fram på förmiddagen även under en torr månad — de lättar, men de överraskar den som åkt så här långt söderut och väntat sig värme. Priserna är låga, fisken är bra och ingen har bråttom.

Var du bor i Sidi Ifni

Gästhus i de gamla spanska byggnaderna, några hotell uppe på krönet och enklare ställen nere vid stranden. Tjugo till fyrtiofem euro ger ett dubbelrum, och rummen som är värda pengarna är de med balkongerna spanjorerna byggde. Det här är ingen surflägerstad: säng och bräda bokas var för sig.

Bra att veta

Transport igen: stadsstranden går att gå till, resten inte. Klipporna vid Legzira norrut är det de flesta kommer för att se — en av de två berömda bågarna rasade 2016, så kolla vad som står kvar innan du bygger en dag kring det. Morgondimma är vanligt och brinner oftast bort vid middagstid.